Snart har 1500 bilder skapats på Alladrabbas.se och många starka berättelser har kommit in på vår Facebooksida. Tack för att ni engagerar er och delar med er av viktiga budskap! Det betyder mycket, både för oss och för många andra. Fortsätt gärna att dela med er på Alladrabbas.se och på Facebook.
Här följer ett axplock av det ni har gjort hittills.
Bilder från Alladrabbas.se:
Berättelser från Facebook:
Jag miste min pappa och min mamma miste sin make 25:e januari i år. Under sjukdomsperioden så va allting jobbigare, det kändes hela tiden som att man satt i en hal isbacke och gled neråt och man kunde inte bromsa.. Man ville bara stanna tiden. En del av mig ville att han bara skulle somna så han skulle slippa vara så svag och ha ont. Den andra delen bara skrek efter att han skulle bli frisk och leva för alltid. Han vårdades hemma, min mamma blev både skötare och hustru, jag (som jobbar som undersköterska) blev skötare och dotter. Men vi tog till vara på all tid vi hade, lät inget vara osagt, lät inget bli ogjort. Han visste precis hur mycket vi älskar honom och vad vi kände och vi fick veta hur mycket han älskar oss och vad han kände. Han accepterade döden, och det kändes på ett sätt bra för oss, han var bara rädd för vår skull, hur vi skulle må. När han väl somnade in så var både jag, min mamma och vår hund där, vi stod bredvid honom.. Han hade väntat på mig att jag skulle komma. Jag höll honom i handen och sa ”jag är här, det är okej pappa du kan släppa nu, jag är här” då tog han ett sista andetag och log… Ingenting kommer någonsin göra så här ont, men vi överlever. Jag pratar med honom varje dag ändå, drömmer om honom. Men saknaden kommer aldrig försvinna.
***
Miste vår älskade pappa, morfar, svärfar, make, i denna hemska sjukdom i maj i fjol. Mamma vårdade pappa hemma i drygt 2 månader på heltid, innan han somnade in i sitt hem med de närmaste omkring sig, endast 59 år. Mamma slet ont många gånger och sov mycket dåligt, men hon gjorde allt för pappa, för att han skulle ha det så bra som möjligt och pappas önskan var att få vara hemma och det såg vi till att han fick. Pappa har det bra nu och lider inte längre, men vi som står kvar saknar honom så fruktansvärt mycket, saknaden är hemsk. Han lämnade ett stort tomrum efter sig. Nästa månad har det gått ett år sedan pappa somnade in.
***
Jag kommer aldrig aldrig glömma den där dagen då min lillebror ringde mig med sitt läkarbesked… Det är flera år sedan nu, och han har blivit pappa för andra gången!… Och inte heller glömmer jag min mors kamp (som fortsätter nu efter behandlingen med biverkningarna som behandlingen ”lämnat kvar”…) TACK för alla bidrag som hjälper forskningen och människors fortsatta liv här på jorden! Tillsammans – om vi fortsätter kämpa – är vi starka!