Kristian Gidlund har gått bort efter en lång kamp mot cancern.
Kristian som var trummis i Sugarplum Fairy, journalist, författare och bloggare, fick sin cancerdiagnos 2010. Året därpå blev han friskförklarad men efter ytterligare ett år var cancern tillbaka, nu obotlig.
Jag pratade med Kristian i telefon för ett och ett halvt år sedan. Då hade han precis fått beskedet att cancern var borta och han såg ljust på framtiden. Han var öppen om sin sjukdom och han ställde många frågor till mig om cancer och min relation till cancer. Han var intresserad, lyhörd och öppen. Jag minns att jag efter samtalet kände mig väldigt berörd och att han hade gjort ett starkt intryck på mig.
Jag och mina kollegor på Cancerfonden har följt Kristians blogg, genom hopp, förtvivlan och resan mot döden. Hans blogg har berört och väckt känslor, och den har varit ett stöd för väldigt många människor. Kristian hade förmågan att sätta ord på det svåra, på det ofattbara. Med vackra ord, som närmast liknade poesi skrev han om cancerbeskedet som vände upp och ned på hans liv.
I våras var jag och min kollega på fotoutställningen ”I kroppen min”. Emma Svensson, som är fotograf, hade under ett års tid dokumenterat Kristians liv med sin kamera. På utställningen visades bilder från tiden då han spelade med Sugarplum Fairy, från behandlingen och från den plats där han önskade bli begravd. Bilderna berörde och väckte starka känslor. En ung kille med livet framför sig, med drömmar om framtiden, tvingades möta döden alldeles för tidigt.
Tusentals läsare har följt Kristians resa genom bloggen ” I kroppen min” och han har ofta förekommit i media för att berätta om sin sjukdom. Han har varit en förebild för många och förhoppningsvis kan Kristians historia vara en dörröppnare för andra personer att våga prata om det tunga och svåra.
Tack Kristian. Vila i frid.